Min man sa åt mig att avboka mitt läkarbesök för att gå och handla med sin mamma – så jag lärde dem en läxa
DEL ETT
ETT MÖTE DE ANNEDE som ONÖdigt
“Avbryt ditt prov. Min mamma behöver att du tar henne till köpcentret.”
Min man, Gordon, ställde inga frågor. Han stod i vårt kök med korslagda armar och gav order som om mitt schema, min kropp och min hälsa tillhörde honom.
Hans mamma, Rita, tog upp en kopp te och gav mig en otålig blick.
“Gör ingen stor grej av det”, sa hon. “Det är bara en rutinkontroll.”
Bara en rutinmässig förebyggande kontroll.
Dessa fyra ord bekräftade något i mig.
Jag levde med en djup, konstant smärta i magen i veckor. Jag gick ner så mycket i vikt att mina favoritarbetsbyxor inte längre passar. Jag kunde knappt sova, maten var outhärdlig och medicinen som läkaren skrev ut fungerade knappt.
Och ändå, de två personerna som stod i mitt kök brydde sig inte om mig.
De var rädda för att gå miste om rabatten.
Jag heter Jocelyn Carter. Jag är trettiotvå år gammal och arbetar som mjukvaruingenjör för ett cybersäkerhetsföretag i södra Florida. Mitt jobb innebar långa timmar, snäva deadlines och fler nödsamtal på natten än jag kommer ihåg. Arbetet var krävande, men jag byggde en karriär som jag var stolt över.
Tyvärr började Gordon och Rita se denna framgång väldigt annorlunda.
För dem var min lön inte resultatet av år av studier, uppoffringar och sextio timmars arbetsveckor. Det var ett öppet bankkonto som fanns för att finansiera vad de ville på den tiden.
Designerskor.
Dyra middagar.
Helgvistelser på hotell.
Sista minuten-köp som Rita kände att hon “förtjänade”.
Gordon tjänade sina egna pengar, men hans ekonomi var alltid reserverad för hans personliga hobbyer, hans bil och vilken ny elektronik han kunde hitta. Hushållets utgifter blev på något sätt mitt ansvar. Att handla för Rita blev mitt ansvar. Till och med semestern Gordon planerade med sin mamma hamnade på ett av mina kreditkortsutdrag.
Länge övertygade jag mig själv om att jag helt enkelt var generös.
Men så började jag inse att generositet som visas under konstant press inte alls är generositet.
Just den morgonen stod jag vid marmorön i köket och lade mina medicinska dokument i en manillapappersmapp. Mitt möte var planerat till 10:30 på en gastroenterologisk klinik nära centrala Fort Lauderdale. Min specialist varnade mig för att inte skjuta upp det. Den första behandlingsomgången misslyckades, mina symtom blev värre och han ville träffa mig direkt.
En dov värk strålade ut under mina revben när jag kollade i mappen för tredje gången.
Försäkringsbolagskort.
Resultat av laboratorieanalyser.
Lista över läkemedel.
Smärtdagbok.
Varje rörelse krävde mer ansträngning än den borde ha. Till och med att stå var som att förhandla med min egen kropp.
Från trappan hördes tunga steg.
Gordon kom in först, klädd i en dyr marinblå pikétröja, pressade byxor och loafers som jag köpte honom på hans födelsedag. Rita följde efter i en extravagant sidenblus, vita byxor, guldsmycken och ett tungt lager smink som passade bättre för en kvällsgala än en morgontur till gallerian.
Ingen av dem klädde på sig för att följa med mig till doktorn.
De klädde ut sig för att spendera mina pengar.
Rita gick genom köket och ignorerade mitt bleka ansikte och hur jag lutade mig mot diskbänken för att hålla mig stabil. Hon gick direkt till ön och sköt min journal åt sidan för att göra plats för hennes kopp.
Mappen gled över marmorn och föll nästan till golvet.
Jag fångade henne på kanten.
Rita bad inte om ursäkt.
“Du måste boka om din tid”, sa hon och satte ner sin kopp te.
Jag tittade på henne.
“Behaga?”
“Idag är en privat försäljning på Galleriet för utvalda kunder,” sa hon. “Flera butiker erbjuder prioriterat inträde. Du måste ta mig dit innan de bästa grejerna är borta.”
Galleriet i Fort Lauderdale var mindre än en timme bort från vårt grannskap när trafiken var svag. På en vardagsmorgon, med pendlare som fyllde Interstate 95 och varje bro till kusten, kunde det ha tagit mycket längre tid.
“Jag kan inte boka om”, sa jag. “Min läkare sa specifikt till mig att komma idag.”
Rita viftade avvisande med handen.
“Det är vad läkare alltid säger. Det är deras sätt att hålla folk i spänning.”
“Detta är inte frivilligt. Jag har haft ont i veckor och medicinen fungerar inte.”
Gordon steg fram och korsade armarna.
“Kom igen, Jocelyn.”
Han använde den där långsamma, nedlåtande tonen han sparade till när han ville att jag skulle känna mig orimlig.
“Du tjänar tillräckligt med pengar för att få några saker gjorda idag,” fortsatte han. “Mamma har varit under mycket stress på sistone. Shopping hjälper henne att slappna av.”
Jag tittade från honom till Rita.
“Är din mammas shopping viktigare än min läkarbesök?”
“Jag sa inte det.”
“Det var precis vad du sa.”
Gordon släppte en överdriven suck.
“Du gör ett drama av det. Det är bara en tenta. Skjut upp det några dagar. Du kommer att bli bra.”
Han frågade aldrig hur mycket jag led.
Han erbjöd sig aldrig att ta Rita själv.
Han föreslog aldrig att hon skulle ta en taxi, fråga en vän eller vänta tills jag avslutat besöket.
I hans tankar var min roll redan bestämd: jag skulle köra dem till galleriet, stanna kvar tills de var klara och piska ut mitt kreditkort när det var dags att betala.
Jag grävde ner fingrarna i kanten på disken.
Ett ögonblick ville jag höja rösten. Jag ville påminna Gordon om varje natt jag tillbringat vaken med att fixa systemfel medan han sov bredvid mig. Jag ville lista varje räkning jag betalade, varje köp jag gjorde för hans mamma, varje gång jag sätter deras komfort över min egen.
Sedan märkte jag att Rita inte längre lyssnade.
Du har redan öppnat en app för shopping av lyxmärken på din telefon.
Hennes ögon lyste upp när hon bläddrade igenom bilder på handväskor, klockor och skor. Hon mumlade namnet på den begränsade upplagan plånbok hon hoppades hitta. När jag stod tre meter bort och försökte att inte rycka till av smärta, räknade hon ut hur mycket av min kreditgräns hon tänkte använda.
I det ögonblicket blev allt klart för mig.
De såg inte sin hustru eller svärdotter stå framför dem.
De såg transporten och betalningsmedlen.
På grund av argumentet började de inte ta hand om mig.
Att förklara min smärta mer i detalj kommer inte att få sympati att plötsligt dyka upp där det inte fanns någon.
Det var därför jag slutade bråka.
Jag lossade greppet om disken och tvingade mitt uttryck att mjukna upp.
“Vet du vad?” sa jag tyst. “Du har rätt.”
Gordon höjde på ögonbrynet.
Rita såg till slut upp från telefonen.
“Några timmar kommer inte att förändra någonting,” fortsatte jag. “Packa dina saker. Jag tar dig till galleriet.”
Ritas ansikte förändrades genast.
“Och kommer du att betala för shoppingen?”
Jag log.
“Jag tar hand om vad du än väljer.”
Gordon log med tillfredsställelsen av en man som trodde att han hade vunnit.
“Jag visste att du skulle vara förnuftig.”
De hade ingen aning om vad jag egentligen hade bestämt mig för.
Vi lämnade huset vid nio. Morgonsolen i södra Florida sken på hustaken i närliggande hus, och den fuktiga morgonluften var redan tung av värme.
Jag körde.
Rita satt i framsätet och Gordon där bak, som om jag var hyrföraren.
När vi gick över i trafiken förvandlades smärtan under mina revben till ett skarpt, krampaktigt ryck. Jag tog ett hårt tag i ratten och koncentrerade mig på att hålla andningen stabil.
Rita märkte ingenting.
Hon tog fram sin telefon och ringde sin vän Brenda. Sedan satte hon den på högtalartelefonen så att hela bilen kunde höras.
“Ja, Brenda, det är dit vi ska”, meddelade hon. “Joslyn tar mig till en privat försäljning.”
En röst kom från telefonen, för mjuk för att jag skulle kunna förstå vad den sa.
Rita skrattade.
“Förhoppningsvis kan jag få den där limited edition-väskan vi såg förra veckan. Kanske en plånbok i samma färg. Du vet hur min svägerska är. Hon insisterade på att ta mig.”
Jag tittade på henne.
Jag gjorde inget sånt.
“Han betalar för allt idag”, tillade Rita stolt.
Under de följande tio minuterna listade hon de butiker hon planerade att besöka och beskrev de saker jag behövde köpa för henne, och pratade om min inkomst som om det var ett arvegods hon själv hade förtjänat.
Från baksätet lutade sig Gordon framåt och tittade på sin klocka.
“Kan du gå snabbare?” frågade han.
“Vi är omgivna av trafik.”
“Butikerna öppnar snart. Kommer vi sent kommer de bästa varorna att vara borta.”
Jag tittade på honom genom backspegeln.
Hans uttryck visade inga tecken på oro för mitt välbefinnande. Hans uppmärksamhet riktades uteslutande på den imaginära högen av dyra varor som väntade på honom i galleriet.
“Snälla tryck inte på mig”, sa jag.
Han klappade på baksidan av sätet.
“Kör bara, Jocelyn.”
Jag sa inget mer.
Jag låter dem njuta av förväntan.
När vi nådde galleriets parkering hade Rita redan bestämt vilken butik vi skulle besöka först. Arbetarna som ansvarade för parkeringen satte upp skyltar vid huvudentrén och de första kunderna passerade genom glasdörrarna.
Jag drog in på en parkeringsplats nära flygeln med lyxmärken och parkerade bilen.
Just då vibrerade min telefon i mugghållaren.
Det var inte ett inkommande samtal.
Det var väckarklockan som jag tyst ställde medan Gordon och Rita var på övervåningen och gjorde i ordning sig.
Jag tog upp telefonen och satte den mot örat.
Jag var tyst i några sekunder och tillät en orolig blick i mitt ansikte.
“Jag förstår”, sa jag på den tomma raden. “Ge mig fem minuter. Jag kommer direkt.”
Jag avslutade förhållandet.
Gordon rynkade pannan.
“Vad hände?”
“Det var min chef”, sa jag. “En av våra kunders system är nere. Det är ett brådskande möte och jag måste ansluta från min bärbara dator.”
Rita knep ihop läpparna.
“Men du borde ha betalat för mina saker.”
“Jag vet. Gå in och börja handla. Säg till tjänstemännen att packa vad du vill. Jag stannar i bilen, felsöker systemet och följer med dig i kassan om trettio minuter.”
Det hånfulla leendet försvann från Ritas ansikte.
“Vad vill jag?”
“Något.”
Gordon öppnade dörren.
“Trettio minuter”, varnade han. “Don’t keep us waiting.”
De klev snabbt ur bilen utan att fråga om jag behövde hjälp eller om smärtan hade lagt sig.
Rita tog Gordons hand och drog honom mot ingången. I backspegeln såg jag dem korsa parkeringen och försvinna genom glasdörrarna till den första lyxiga modebutiken.
Ingen av dem såg tillbaka.
Jag väntade en minut till.
Sedan satte jag bilen i backen, lämnade parkeringen och körde direkt till läkarbesöket.
Klockan halv tolv satt jag i klinikens väntsal med en mapp med läkarrapporter i knät.
Rummet luktade svagt av desinfektionsmedel och kaffe. Väderprognosen för Broward County, med eftermiddagens åskväder, spelade på skärmen i hörnet. Runt mig fyllde patienter i formulär eller tittade på sina telefoner.
Jag var ensam i mindre än fem minuter.
Dörren till kliniken öppnades och min bästa vän Pearl kom in med en flaska vatten i handen.
Jag har känt Perl sedan college. Hon arbetar som HR-specialist i en kontorsbyggnad tvärs över gatan och har besökt mig nästan varje dag sedan smärtan började.
När jag berättade datumet för uppföljningsundersökningen gjorde hon om morgonschemat så att hon kunde sitta med mig under pausen.
Hon satte sig på stolen bredvid mig och gav mig vatten.
“Hur illa är det idag?” frågade hon.
“Upp.”
“Har Gordon gett dig skjuts?”
Jag tittade i min resväska.
“Att.”
Perl bad mig om ett svar till mitt ansikte, men insisterade inte på en förklaring. Istället tog hon min hand och klämde den.
Den enkla gesten knäckte mig nästan.
Min vän korsade ett hektiskt klassrum mitt på arbetsdagen eftersom hon inte ville att jag skulle vara ensam på kontoret.
Min man försökte få mig att ställa in mötet så att hans mamma kunde gå och handla.
Sjuksköterskan ropade mitt namn och ledde oss ner i korridoren till en privat operationssal.
Några minuter senare kom min gastroenterolog in med en pärm och ett piller. Han granskade mina senaste blodprovsresultat, ställde detaljerade frågor om mina symtom och undersökte min buk.
Hans uttryck blev mer allvarligt när jag beskrev förvärrad smärta, viktminskning, illamående och utmattning.
Eftersom de tidigare läkemedlen inte fungerade och symtomen förvärrades har kliniken redan schemalagt ytterligare tester. Abdominalt ultraljud skulle utesluta problem med gallblåsan och omgivande organ. Efter att ha granskat bilderna beordrade läkaren en akut gastroskopi i klinikrummet.
Undersökningen bekräftade vad han misstänkte.
Jag hade ett kraftigt magsår.
Den omgivande vävnaden var kraftigt inflammerad och såret hade utvecklats i sådan utsträckning att ytterligare ansträngning, obehandlad stress eller försenad vård kunde skapa en allvarlig risk för blödning och sjukhusvistelse.
Läkaren visade mig bilderna och talade med en lugn men bestämd röst.
“Du måste ta det här på allvar, Jocelyn.”
“Jag förstår.”
“Jag tror inte att du inser hur utmattad din kropp är. Du behöver mediciner, regelbundna måltider som inte stör magen och riktigt lugn. Inte bara en lugn eftermiddag. Långtidsfrid.”
Han modifierade receptet och skrev några instruktioner på den utskrivna vårdplanen.
“Inga nattpass. Ingen överdriven fysisk ansträngning. Och du måste begränsa stressen som är inblandad.”
Jag skrattade nästan åt den sista instruktionen.
Minska stressen.
Det är som att stress är en apparat som jag kan stänga av.
Som om han inte bor i mitt hus, har dyra skor på sig och väntar på att jag ska betala en köpnota på trettio tusen dollar.
Min läkare fortsatte.
“Om smärtan plötsligt blir värre, du känner dig yr eller märker tecken på blödning, gå direkt till akuten. Vänta inte.”
Jag nickade med huvudet.
När tentan var över gick jag och Pearl tillbaka till väntrummet medan apotekaren förberedde mina nya mediciner.
Jag höll diagnosen med båda händerna.
De tryckta orden gjorde allt obestridligt.
I veckor behandlade Gordon och Rita mitt tillstånd som en olägenhet. I morse övertalade de mig att ställa in en medicinskt nödvändig undersökning till förmån för lyxshopping.
Jag berättade allt för Perl.
Jag beskrev samtalet i köket, hur Rita sköt undan mina journaler och Gordons insisterande på att jag skulle boka om. Jag förklarade larmet, det falska samtalet från jobbet och löftet att träffa dem i butiken.
Pearls uttryck hårdnade.
“Finns de kvar på galleriet?”
“Ja.”
“Väntar de på att du ska komma och betala dem?”
“Ja.”
Hon var tyst ett ögonblick.
Sedan lade hon sin hand stadigt på min axel.
“Det här måste ta slut.”
Det fanns inte en droppe osäkerhet i hennes röst.
Det nämns inte att jag borde ha mer tålamod.
Det finns ingen påminnelse om att äktenskap kräver kompromisser.
Bara sanningen.
Det här fick ta slut.
Jag tittade på journalen igen.
Bevisen i mina händer slutförde beslutet jag hade burit på i flera månader.
Jag öppnade min handväska och tog fram min telefon.
Meddelanden från Gordon hopade sig på låsskärmen.
Var är du?
Vi har redan valt allt.
Personalen väntar.
Hur länge kan en konsultation pågå?
Kom hit med kortet.
Jag läste inte resten.
Jag höll in strömknappen tills alternativet för avstängning dök upp och stängde sedan av telefonen.
Skärmen blev mörk.
För första gången i morse kände jag fullständig frid.
DEL TVÅ: A
LEKTIONEN TILL TREDTITUSEN DOLLAR
Medan jag hämtade min medicin och lyssnade på Pearl förklara att jag kunde stanna hos henne om jag behövde en lugn plats, njöt Gordon och Rita av vad de trodde var obegränsad tillgång till min ekonomi.
Jag fick senare information om detaljerna från flera personer, inklusive en försäljare från en butik som kontaktade mig efter händelsen eftersom mitt namn och telefonnummer användes för att stödja deras påståenden.
När Gordon och Rita gick in i den första lyxbutiken passerade de det vanliga försäljningsområdet och begärde tillgång till den privata kundloungen.
Rita presenterade sig som mamma till en “högt uppsatt teknikchef”. Det var tydligen så hon började beskriva mig.
Hon sa att jag var på ett brådskande företagsmöte på parkeringen och skulle vara där vilken sekund som helst för att betala räkningen.
Personalen, utbildad att hantera potentiella kunder diskret, lät dem sitta i loungen medan de väntade.
Rita satte sig i sammetssoffan och korsade benen.
Hon bad om kylt mineralvatten och hantverkskaffe. Gordon frågade om de kunde stänga av luftkonditioneringen eftersom det var för varmt i butiken.
Personalen efterkom deras önskemål.
Den lilla uppmärksamheten räckte för Rita att agera som om byggnaden var hennes.
Efter att ha druckit sitt kaffe gick hon till huvudförsäljningsområdet och pekade på en låst monter.
“Jag vill se det här,” sa hon.
Försäljaren tog fram tre stora designerväskor av sällsynt läder. Rita undersökte dem långsamt och vände var och en under lamporna i butiken.
Hon kollade inte prislapparna.
Hon valde alla tre.
Hon bad då om matchande plånböcker.
När expediten erbjöd sig att ta med henne saker till registret, viftade Rita med handen.
“Jag är inte klar än.”
Hon efterfrågade skor, halsdukar och en aftonväska från en begränsad upplaga som ännu inte visats för allmänheten.
Varje gång försäljaren tvekade upprepade Rita samma förklaring.
“Min svägerska betalar. Det kommer när som helst.”
Gordon såg sin mamma ge order till personalen och bestämde sig snart för att han förtjänade något för sig själv.
Han gick till herrtillbehörsavdelningen och knackade på det stängda glaset av lyxklockor.
“Ta ut dessa”, sa han till försäljaren.
Assistenten placerade klockan på brickan.
Gordon försökte var och en och vred sin handled framför spegeln. Han valde ut två kronografer i begränsad upplaga och frågade om de kunde justera sina remmar omedelbart.
Han lade sedan till importerade läderskor och ett matchande bälte.
Han sa åt försäljaren att kombinera sitt köp med Ritas.
Eftersom ingen av dem förväntade sig att betala förlorade priserna sin mening.
Allt verkade gratis.
Personalen började förbereda de utvalda varorna. Plånböckerna lades i stora lådor och slogs in i färskt dekorativt papper. Klockorna returnerades till sina presentationslådor. Skor, bälten och plånböcker placeras bredvid dem.
Kassörskan skannade varje streckkod.
Det totala beloppet översteg tio tusen dollar.
Sedan tjugo tusen.
När den sista posten skrevs in hade saldot stigit till över trettio tusen dollar.
Ett torn av vackert packade lådor stod bredvid kassan.
Det enda som saknades var det som de trodde att kortet skulle leverera.
Vid tolv och femton ringde Gordon mig.
Min telefon var avstängd.
Han försökte igen.
Sedan en tredje gång.
Varje samtal gick direkt till röstbrevlådan.
Rita tittade mot entrén med några minuters mellanrum.
“Hon sa trettio minuter,” muttrade Gordon.
“Det gör hon”, svarade Rita. “Du vet hur det är i hennes sällskap.”
De beställde mer drinkar och fortsatte att vänta.
Vid tolvfyrtiofem började Gordon gå mellan salongen och ingången till butiken.
Han ringde igen.
Ingenting.
Vid halv tre-tiden började de anställda utbyta oroliga blickar. Salongen för privatkunder var reserverad för andra kunder och obetalda varor värda över trettiotusen dollar blockerade en del av utrymmet runt kassaapparaterna.
Ändå vägrade Gordon och Rita att lämna.
De har investerat för mycket stolthet i denna fars.
Att lämna skulle vara att erkänna att de aldrig hade den ekonomiska makt de utgav sig för att ha.
Vid fyra fyrtiofem lämnade butikschefen kontoret.
Han gick fram till salongen med ett proffsigt ansiktsuttryck och en surfplatta i handen.
“Mr Carter,” sa han, “vi måste nu slutföra transaktionen.”
Upphovsrättsmeddelande: Den här texten är ett utdrag ur boken *Loyalty and Betrayal* av Vanna Smythe, tillgänglig på Amazon.
“Min fru är på väg”, svarade Gordon.
“Du har berättat det för oss i timmar.”
“Hon hade en nödsituation på jobbet.”
“Underförstått. Men vi har ytterligare kunder planerade till senare och vi kan inte längre hålla salongen eller varor utan betalning.”
Rita rättade sig.
“Hon kommer hit.”
Chefen vände surfplattan mot dem. Hela beloppet visades på skärmen.
“Du kan slutföra ditt köp med en annan betalningsmetod. Annars måste vi returnera dessa varor till lagret.”
Gordon tittade igen på ingången till butiken.
Hon dök inte upp.
Ett tunt lager av svett dök upp på hans panna.
Han tog fram sin plånbok och sökte igenom den, trots att han redan visste vad han skulle hitta.
Gordon hade ett personligt kreditkort. Han använde det sällan eftersom gränsen var liten, och balansen var sällan helt klar. Till allt annat använde han kort kopplade till mina konton.
Han överlämnade sitt kort till chefen.
“Prova den här.”
Chefen satte in chippet i betalterminalen.
På två långa sekunder behandlade terminalen förfrågan.
Sedan producerade han ett distinkt elektroniskt ljud.
Ett enda ord dök upp på skärmen.
Avvisad.
Gordon stirrade på dem.
“Kolla igen.”
Chefen upprepade lugnt transaktionen.
Samma meddelande dök upp.
Avvisad.
Ljudet fångade en närliggande kunds uppmärksamhet.
Ritas tidigare skryt hade redan fångat deras uppmärksamhet. Flera kunder hörde henne beskriva sin förmögna svärdotter och det enorma köp hon var på väg att göra.
Nu såg samma människor tyst på.
Det självsäkra leendet försvann från Ritas ansikte.
Hon lutade sig tillbaka i soffan och undvek att titta på någon.
Gordon lutade sig mot chefen och sänkte rösten.
“Det måste vara ett problem med din terminal.”
“Terminalen fungerar som den ska.”
“Prova det för en mindre summa.”
“Sir, även om vi delar transaktionen behöver vi fortfarande en giltig betalningsmetod för hela beloppet.”
“Kan du spara allt till imorgon?”
Chefen skakade på huvudet.
“Inte utan auktoriserad täckning.”
Gordon tittade på Rita.
Hon hade inte ett kreditkort för att täcka ens en av dessa plånböcker.
Farsen var över.
Chefen avbröt transaktionen och instruerade säljarna.
Personalen började lämna tillbaka de köpta varorna.
De knöt upp banden med logotypen, öppnade de stora lådorna och tog ut varje föremål. Plånböckerna återfördes till sina skyddande dukskydd. Klockorna lämnades tillbaka till sina lådor. Skorna och bältena placerades i förråd.
Rita såg på när varje föremål försvann.
“Den kvällsväskan var min”, sa hon svagt.
Ingen svarade.
Efter några minuter var disken tom.
Chefen bad sedan Gordon och Rita att packa sina saker och lämna butiken. De ockuperade butiken i timmar, störde möten och försökte behålla en stor mängd varor utan giltiga betalningsmedel.
När Gordon försökte prata kom två uniformerade säkerhetsvakter fram.
De rörde inte vid honom eller höjde sina röster.
En av dem pekade bara på glasdörren.
“Sir, du måste gå nu.”
Rita tog tag i sin handväska.
Hon rodnade djupt.
Hon och Gordon gick över det polerade marmorgolvet under personalens blick och betalade.
Ovanstående berättelse är fiktiv och inte sann.
Ovanstående berättelse är en sammanställning och inte en sann historia.
Ovanstående berättelse är en sammanställning och inte en sann historia.
Ovanstående berättelse är en sammanställning och inte en sann historia.
